Låt inte fördomarna förstöra ditt liv

Jag minns det som igår. En vanlig dag på högstadiet och mattelektionen väntade. Vad som skiljde mig från de flesta andra i klassen var att jag hade väldigt svårt för matematik och jag fick därför gå i en mindre stödgrupp. Den här dagen skulle vi få en ny lärare men vad jag inte visste var att den läraren skulle komma att förändra mitt liv.   


Vi satt där, lika oengagerade som vanligt när vår nya lärare kom in i klassrummet. Hon hette Gulbha och bara namnet fick oss att höja på ögonbrynen. När hon sedan öppnade munnen började alla skratta och stirrade bara på varandra som om det vore ett skämt. Hennes svenska var inte den bästa om man säger så. Men hon försökte, hon försökte så mycket för hon ville verkligen hjälpa oss. Jag reagerade starkt, liksom de andra i gruppen när vi fick Gulbha som vår nya lärare. Jag var arg och gick och klagade hos de andra lärarna direkt efter vår första lektion. Hur skulle någon som knappt kunde tala svenska förklara matematik för oss? Det gick bara inte ihop, varken hos mig eller hos de andra i gruppen. De andra lärarna försökte förklara för oss att vi skulle ge henne en chans och se hur det gick efter några lektioner. Jag var strängt emot det, men hade inte så mycket att välja på. Antingen gå tillbaka till min klass där jag absolut inte hade kunnat hänga med, eller också ge Gulbha en chans att lära mig matematik, vilket var hennes starkaste vilja.


Det gick några lektioner och sakta men säkert började vi acceptera henne efter att ha varit ignoranta skitungar, rent ut sagt. Hon var faktiskt snäll, ja till och med rolig. Hennes mattelektioner var allt annat än tråkig undervisning och det är helt och hållet hennes förtjänst. Ibland kändes det nästan som att vi gick på lågstadiet då vi näst intill lekte fram kunskapen genom att räkna med hjälp av klossar och annat – allt för att underlätta för oss och få oss att förstå. Hon höjde våra självförtroenden enormt och intalade oss varje dag att vi var lika duktiga som de andra eleverna, vi behövde bara mer tid. Det gick in till slut och det var inte längre en mardröm att gå på mattelektionerna. Det som hela tiden fattades fanns numera – någon som trodde på en.

Under hela åttan och nian fick jag äran att ha Gulbha som lärare, en kvinna som aldrig gav upp och som lärde andra att aldrig ge upp. Vore det inte för henne hade jag aldrig klarat att få godkänt i matte, vilket jag fick och jag kunde därmed komma in på det gymnasieprogram jag ville. När jag tänker tillbaka på den tiden skäms jag över mina fördomar, hon var inte alls som jag först tänkte. Skolavslutningen kom och jag skulle lämna högstadiet för gott. Gulbha kom fram till mig, kramade om mig och sa: ”Lova mig Marianne, att du fortsätter så här och aldrig ger upp.”   


De finns överallt och kommer alltid finnas – våra fördomar. Jag hoppas att fler än jag inser att alla förtjänar en andra chans för det är inte mycket begärt. En dag kan dina fördomar göra att du förlorar något du väntat på länge. Jag hade turen och mötte en människa som aldrig gav upp.

Av: Marianne Ahlborg


Sluta lipa och se dig omkring

Allvarligt talat, sluta lipa för ingenting. Stå på dig så kanske du lyckas bättre än felfria Felicia som fått allt serverat på silverfat. Vi lever våra liv under olika villkor, that´s it! Inse att en stark vilja och lite jävlar anamma kan ta dig längre än till psykologen som du veckovis besöker för att du inte har något liv som du själv beskriver det. Var är självständigheten som alltför sällan får rampljuset riktat mot sig? Individen är något att vara stolt över, inte gnälla på.

Det sägs att man inte ska jämföra sig med andra men jag hoppas faktiskt att vi gör det. Hur ska man annars få perspektiv på saker och ting om man lever i sin egen lilla bubbla? Stick hål på den och se dig omkring. Välkommen till en värld där vi alla har olika förutsättningar. Det är bara att gilla läget och sluta vara naiv genom att tro på att alla orättvisor kan bekämpas. Varje dag ser man och hör människor som definitivt inte stuckit hål på sin bubbla. Det klagas på de mest obetydliga saker, från att man inte har något att ha på sig på kvällens fest till att man inte orkar plugga till provet. Jag är säker på att du blir accepterad på festen även om du inte kommer iklädd något från den senaste Gucci-kollektionen och är det så fruktansvärt jobbigt att plugga ska du inte komma och gnälla när du sitter på arbetsförmedlingen vecka efter vecka utan resultat. 

Hur skulle det se ut om alla gnällde så fort någonting gick emot en? Kämpaglöd är nyckeln till framgång. Jag förundras över människor som tar sig an sina liv hur mörkt det än ser ut. Jag känner många som tagit sig igenom sådant man tror är omöjligt. En av dem lyckades ta tag i sitt liv efter många års drogmissbruk som fört honom till botten, en annan kämpade sig ur sin anorexia efter flera års kamp. De båda fixade det och inte fan gnällde de. Det kallar jag att få perspektiv på saker och ting. Möta människor som kämpar dag ut och dag in mot ett mål som kan kännas omöjligt att nå. Tack vare våra tidigare generationer står vi här idag för hos dem existerade aldrig ”ge upp”. Vi är alla individer men någonting har vi trots allt gemensamt – en vilja och en kämpaglöd som styr hur våra liv kommer se ut. Så snälla, ta mitt råd och lipa inte för ingenting när du inte har perspektiv på livet.   

Av: Marianne Ahlborg 

 


Taktiksnack på ICA

"Anna till kassa tre!".
På era platser!
Kön börjar röra sig oroligt.
Färdiga!
”Det går bra här också!”
GÅ!


Pang!
Där gick startskottet. Tar sats ända ifrån tårna och kramar om varorna som om det vore de bästa fynden som någonsin gjorts. En medelålders man med alltför mycket skägg tar på sig rollen som hare i täten och ska hålla uppe farten men avviker från de resterande redan vid tidningsstället (undrar om det var Slitz som lockade?) Tempot dras inte ner för det! En äldre dam med en enorm kundvagn tar täten och där finner jag luckan. Kämpar mig förbi några bortskämda snorungar med varor som innehåller alltför mycket socker (suck, dagens ungdomar…) och ser äntligen mållinjen. Det är nu eller aldrig, ska jag hinna? Höjer farten och välter nästan stället fyllt av godis som ska locka folk till impulsköp (idiotiskt om du frågar mig) och där är jag i mål! Placerar varorna snabbt men bestämt på rullbandet och ser mig omkring med ett djävulskt men nöjt leende. Jag vann, igen! Vem sa att man inte kunde ha tävling i ICA-kön?          


Vi gör det alla, vare sig det är omedvetet eller inte. Det är en impulssignal som skulle få vilken gamling som helst att gå igång som aldrig förr. Vem vill stå i kö och vem har ens tid med det i dagens stressiga samhälle?


Hör och häpna! Det existerar till och med taktik i dessa tävlingar. Föreställ dig att du är ute och handlar med ditt sällskap. Allt är fixat! God mat, dricka och massor av onyttigheter (hur var det nu med dagens ungdomar?) Du har till och med lyckats roffa åt dig en Veckorevyn mot din partners vilja tack vare dina bedjande hundögon (nämnde jag hur farliga impulsköp är?). Men vad händer nu? ”Åh nej, kolla köerna! Nu kommer vi aldrig hinna hem till Paradise hotel”. Besvikelsen är enorm. Dags för taktiksnack. Ni skiljs åt och ställer er i varsin kö och låtsas som att ni aldrig sett varandra tidigare. Snart är en av er framme vid rullbandet och ska lägga på varorna. Swisch! Plötsligt är ni som magneter igen och alla era gemensamma varor placeras på rullbandet. Resten av kön känner sig grundlurad. Jag säger bara: Skyll er själva när ni inte har taktiksnack! Trodde ni att det bara fungerade inom idrotten, glöm det. Är det någonstans taktik ska användas är det i ICA-kön.      

Av: Marianne Ahlborg


Döm inte hunden efter håren

Ännu ett fall där en kamphund är inblandad. Vad ska vi göra åt dessa blodtörstiga bestar? Vi förbjuder dem i landet! Eller ännu bättre, vi beslagtar och avlivar dem! Då är problemet löst. Jag tar mig friheten och spottar på dessa beslut!

I Norge är det förbjudet att äga kamphundar, något som svenska Monia Johansson, bosatt i Norge inte visste om. En dag kom polisen och beslagtog hennes familjemedlem Majlo, som är av rasen amstaff. I över ett halvår har hon kämpat för att få tillbaka sin hund och är beredd att göra allt för att få sin vilja igenom. Trots att hon sagt att hon kan ta Majlo ur landet vägrar polisen ge tillbaka hunden. Är det nu man ska börja tvivla på mänskligheten? Om det är så här det ska få gå till kan man lika gärna gå ut med att det är fritt fram att kidnappa folks barn. Tro mig, jag kan avläsa din reaktion i denna sekund, ”men så kan man ju absolut inte jämföra, det är ju två helt olika saker”. Jag skrattar åt den förmodligen klassiska reaktionen, för det är precis så det är. Vi talar om en familjemedlem, vare sig det är ett djur eller en människa. Ni som har husdjur vet vad jag menar.

När det gått så långt att folk som bara vet att rasen i fråga går på fyra ben är rädda för dem är det dags att ta död på fördomarna. Ta inte hunden ifrån ägaren, ta ägaren ifrån hunden och förbjud personen i fråga från att få ha djur överhuvudtaget. Därefter får man försöka omplacera hunden där kärlek kan vara den enda medicinen för att få hunden att må bra igen.

Människor klagar på rasister. Vad är det inte att döma hundraser likväl som människoraser? Visserligen är det så att olika raser avlas fram för olika sysslor, men lika stark som en kamphunds styrka är vill jag påstå att dess kärlek är, vilket gör den till en otroligt bra familjehund. Allt handlar om ägaren, lika väl som att vi blir uppfostrade av våra föräldrar och bär med oss det genom livet. Sluta spy galla över saker ni inte vet någonting om, sluta höja på ögonbrynen så fort ni ser en glad och kärleksfull kamphund, sluta tro att det är inbillning. Det är bara verkligheten som du får ta del av. Det är vi människor som styr, det är bara vi som kan skapa monster av våra djur. Har du någon gång hållit en nyfödd kamphund i din famn? Det har jag och tro mig, ett sådant litet knyte skulle aldrig kunna utvecklas till ett monster på egen hand.   

Föreställ dig att någon kommer hem till dig och tar ifrån dig någon du älskar. Är det svårt? Inte lika svårt som det är att inse hur äckligt fördömande vi människor tydligen kan framstå som. Värst av allt, vi inte bara framstår som det, vi är det. Det kommer en morgondag där vi förhoppningsvis kommer att inse hur fel vi haft, ångrar fördomarna vi burit men framför allt – lärt oss att bokstavligt talat inte döma hunden efter håren

Av: Marianne Ahlborg

 



Åldern är bara en siffra

Blickarna är oundvikliga. Viskningarna är hörbara. Fördomarna är genomskinliga. Allt du gör är att vistas med din yngre/äldre partner. Som om det finns något moraliskt fel i att vara med någon som inte är lika gammal som en själv. Just det! Den ena partnern har ju barn också. Viskningarna är som sagt hörbara.

Många klagar på hur jobbigt och svårt det är med matematik men när det kommer till förhållanden blir det plötsligt enklare. Fem, sex, nej hela sju år äldre! Jisses, det måste ju vara något fel på dem. Eller? Jag skriver utifrån egna erfarenheter och nu är det dags att sätta ner foten för alla som upplever detta dagligen! Vart går egentligen gränsen för åldersskillnad i ett förhållande, existerar ens någon? Vi sätter den själva. En vän sa: ”Man blir sjuk i huvudet av kärlek”. Innebär det att vara med en människa som är några år äldre eller yngre? Man kan spekulera länge kring vad det innebär men kärlek är trots allt oberoende av allt som gäller matematik förutom det enkla faktum att en plus en blir två.

Det är intressant hur olika vi människor är. Jag själv som alltid dragits till äldre finner det ofattbart att träffa någon i min egen ålder medan andra, exempelvis vänner och bekanta kan tycka tvärtom. Varför inte bara acceptera det enkla faktum att vi faktiskt har olika behov? Tack och lov att vi inte dras till liknande personer, föreställ er konkurrensen! Själv finner jag det komiskt att se hur folk runt omkring mig reagerar när jag berättar om den nya killen jag träffat. Bomb ett – han är åtta år äldre. De tappar hakan och plötsligt utbrister ett ”Oj!”. Bomb två – han har barn. Tystnad och häpnad. Det är nästan så roligt att se deras miner att man borde hitta på olika partner varje vecka! Om inte annat hade de haft ett nytt, hett ämne att skvallra om. Men varför skulle jag unna dem det?  Det är trots allt bara verkligheten de skvallrar om och är det så ofattbart att man träffar någon yngre eller äldre borde de se sig omkring.

Kärlek är något mellan två människor vare sig åldern är plus, minus eller lika med ens egen. Tänk att ha en partner som är född ett annat årtionde än du själv, det kallas spänning! Man får chans att dela sina upplevelser med varandra vilka skiljer sig åt om man ser till jämnåriga som har, vadå att prata om? ”Åldern är bara en siffra” är ingen klyscha i min värld, det är sanning. Hur vore det om folk kunde sköta sig själva för en gångs skull? Att vara kär är för många komplicerat. Ni vet hur det är. Fjärilar i magen, fnissningar i tid och otid, nervositet för att göra bort sig och hela baletten. Partnern i fråga är några år äldre eller yngre. Då kommer knytnävslaget i magen. ”Men är inte han alldeles för gammal för dig?” Hör mina ord. Det är väl för fan inte åldern jag blir kär i!

Viskningarna är hörbara. Blickarna är inte osynliga. Fördomarna är märkbara. Tänk på det när ni möter ett par där åldersskillnaden är det första ni tänker på och bortser från kärleken mellan dem. Inomhus skrattar paret åt viskningarna, blickarna och fördomarna. Åldern är ju bara en siffra.

 
Av: Marianne Ahlborg


Stoppa våldtäktsmännen och pedofilerna nu!

Ännu ett liv har förstörts. Det händer varje dag och det enda vi gör är att höja på ögonbrynen och skaka på huvudet när vi läser om det i tidningen. Kanske hade vi reagerat annorlunda om det var vi själva eller en närstående som blivit drabbad.

Våldtäkter och pedofili har blivit som en del av vardagen. I varenda tidning läser vi om nya våldtäktsförsök, sexuellt utnyttjade barn men ytterst sällan om att förövarna blivit straffade och om så vore är det ett tragiskt lågt straff. Det finns inget straff i världen som är tillräckligt för någon som utfört ett sådant brott.

Handen på hjärtat, hur många har inte sagt: ”Alla förtjänar en andra chans” samtidigt som man kanske inte tycker det i vissa fall, som när det gäller våldtäktsmän och pedofiler. Det har diskuterats mycket om man ska få lov att hänga ut dessa på Internet. Utifrån mitt perspektiv är det givet att de ska hängas ut om de blivit dömda. I journalistikens etiska regler står det ”Överväg noga publicitet som kan kränka privatlivets helgd. Avstå från sådan publicitet om inte ett uppenbart allmänintresse kräver offentlig belysning.”

Är det något som gagnar allmänintresset är det väl att få reda på vilka dessa pedofiler och våldtäktsmän är och vart de befinner sig. Inte vill man bo i närheten av någon av dessa. En dag kan det vara din dotter eller lilla son som blir utsatt. Givetvis är det inget man vill ha i tankarna men det hjälper inte att blunda för sanningen. Något måste göras för att hindra dessa brutala brott. Jag är trött på att medierna är fyllda med rapporter om denna tortyr som det faktiskt är. Alltför mångas livsgnista har gått förlorad efter att ha blivit utsatta. Och vad gör vi åt det? Suckar och bläddrar vidare till nästa blad i tidningen. Är det vad som kallas medmänsklighet så är det skamligt.

När gick det egentligen så långt att vi faktiskt började acceptera dessa typer av brott? Jag kan läsa din tanke som nu lyder: ”Men jag accepterar absolut inte sådant!”. Vad kallas det då när man tar in mer och mer av samma hemska fakta utan att reagera mer än att höja på ögonbrynen, skaka på huvudet, sucka och vända blad. Om inte acceptans så snälla, ge mig en bättre formulering. Det har gått så långt att jag känner ångest över att bli mamma. Att föda barn till denna värld som är fylld av så mycket grymhet tar emot. Ingen vill vara den där överbeskyddande och jobbiga mamman eller pappan men vem vill riskera att utsätta sina barn för den fara i form av våldtäktsmän och pedofiler som existerar bland oss.
Häng ut dem en gång för alla och bespara oss den rädsla som sprids likt ett virus i samhället.

Av: Marianne Ahlborg


Våga testa dina vingar

Förlora kontroll är att testa sina vingar. Inte förrän vi tar det där lilla, extra klivet, ut i en okänd värld kommer vi inse att man faktiskt vinner på att våga. Det är alltid för tidigt att ge upp!

En blondin är på väg till Värmland och har fått pappsens tillåtelse att övningsköra hela vägen dit. En nära döden-upplevelse skulle inte ingå inte i resan. Men är det inte det som är så fantastiskt med blondiner, de är aldrig förutsägbara. Med risk för att få det hela att låta som ett dåligt blondinskämt kan jag avslöja redan nu att blondinen inte är någon mindre än - jag själv.

Bilen brummar på och möts snart av en brant uppförsbacke som leder till motorvägen. Jag är självsäker som aldrig förr tills paniken rusar genom kroppen. Fel växel! I samma veva som bilen rullar uppför backen med en snigels takt kommer en stor lastbil på motorvägen i full fart. Det är försent att stanna så nu får det bära eller brista. I denna stund har pappsen, som varit så lugn hela färden, hamnat i något slags chocktillstånd. Han sitter bredvid och flämtar som en varm hund. Mamma sitter i baksätet och sjunger för full hals till sin mp3 som hon lyssnar på. Tack och lov att musiken lyckats underhålla henne så hon slipper bevittna denna minst sagt kaotiska händelse.
En panikslagen blondin, en pappa i chocktillstånd och en mamma som sjunger falskt närmar sig nu motorvägen - och lastbilen. I denna sekund trycker jag med all kraft jag har på gaspedalen och hoppas på någon slags högre makt ska hjälpa eftersom pappsen inte får ur sig särskilt mycket annat än tunga andetag.
Upp på motorvägen, i snigelfart. Ser i backspegeln att lastbilen knappt är en meter bakom i 90 kilometer i timmen medan jag själv kör i 30. Räddningen är här! En parkeringsficka är placerad strax efter vägkorsningen. Nu rattar jag över allt vad jag har och tränger mig minst sagt in på parkeringsfickan och just i denna sekund passerar lastbilen i full fart.

Efter denna hemska upplevelse ville jag gå ur bilen, sätta mig bredvid och låta pappsen köra resten av vägen. Han vägrade, jag skulle mot all förmodan fortsätta köra trots att jag varit nära att göra oss redo för begravningskistor alla tre. Idag har jag, trots att jag vägrar inse det, körkort på grund av pappsens enorma tålamod och envishet.

När något liknande inträffar gäller det att ha lite stake i sig och inte bara ge upp. Kanske blir man rädd men det handlar om att övervinna sin rädsla. Man kan inte alltid befinna sig i den där trygga, varma bubblan. Det är trots allt när man vågar förflytta sig ur boet och testa sina vingar man inser hur stark och självständig man faktiskt är.


Av:
Marianne Ahlborg 




Vårdcentralen – hjälp eller svek?

Härom veckan var jag på vårdcentralen på grund av intensiva magsmärtor och ryggont. Som alla redan är medvetna om går man inte till vårdcentralen om det verkligen inte är nödvändigt. Att sitta och vänta bland snytande gubbar, hostande tanter och gnälliga småbarn är inget att sträva efter. Efter att ha skickats runt som ett paket bland en mängd olika läkare förväntar man sig ett svar, en diagnos och framför allt hjälp! Svaret löd: ”Vad gäller magen tyder det på magkatarr. Det du kan göra åt detta är framför allt att sluta stressa, vara mer snäll mot dig själv och ha roligt med kompisar. Ryggen har jag däremot ingen aning om, men jag är säker på att det kommer gå över av sig självt.” Jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta när jag fick höra det. Det slutade alltså med att jag fick gå därifrån utan någon medicin, med min onda rygg och en magvärk som hette duga. 

Några dagar senare genomled jag en natt på akuten. Ytterligare några dagar senare, efter att ha varit på ultraljud, fick jag diagnosen - gallsten. Det är inte första gången vårdcentralen förbisett mina problem genom att ha missat i diagnosen. En annan gång drabbades jag av körtelfeber för andra gången i mitt liv, vilket är väldigt sällsynt eftersom det sägs att man bara kan drabbas av det en gång. Bara för att det är sällsynt tog läkarna på vårdcentralen för givet att det var halsfluss och skickade hem mig trots att jag blev sämre. En vecka senare får jag hem ett brev om att proverna visat att det var körtelfeber jag hade, igen. Det är sådana gånger man inte njuter av att säga, ”Vad var det jag sa?”. Det är då man vill skicka in en arg krönika och hoppas på att dessa läkare läser den och tar åt sig av all kritik som texten skriker ut!   

Ska det behöva gå så långt att man hamnar på akuten innan man äntligen blir tagen på allvar? Är man läkare och har en patient åtar man sig ett enormt ansvar som man bara inte kan missköta. Som patient utlämnar man sig själv och förväntar sig inte något annat än att läkaren i fråga gör allt i sin makt för att få en att bli frisk. Efter att än en gång ha känt mig ignorerad har jag tappat förtroendet för allt som har med vårdcentralen att göra, tyvärr. En tavla med citatet ”Behandla andra som du själv vill bli behandlad” bör hängas upp på varje läkares rum så att de ständigt blir påminda om hur viktiga deras patienter är och framför allt hur beroende de faktiskt är av dem. När jag blir sjuk nästa gång vill jag inte behöva tveka på var jag ska vända mig, men det kommer jag att göra på grund av tidigare upplevelser.

Av: Marianne Ahlborg



Svenskar - konflikträdda eller bara dumma som avstår från yttrandefrihet?

Alla vet väl att vi svenskar är mesiga vad gäller det mesta. Vi lever i landet lagom där begreppet lagom innebär att man inte ska sticka ut. Det har blivit som en norm i det svenska samhället. Vi har lyxen att ha yttrandefrihet, hur kommer det sig då att vi inte tar vara på den?

I hela mitt liv har jag stått på mig och fört fram mina åsikter samtidigt som jag sett andra avstå från sin yttrandefrihet. Det kan tisslas och tasslas på jobbet hit och dit, en tänker si och en tänker så, men i slutändan kommer det fram att man faktiskt delar åsikter. En åsikt som inte spelar någon roll om man inte kan stå för den. ”Men så säger man bara inte”. Vem bestämmer vad man får säga och inte? Yttrandefrihet, kära befolkning, är något vi bör ta vara på när vi har chansen.

När man känner sig underlägsen kan denna unika yttrandefrihet hamna i skymundan. För att ta ett konkret exempel kan vi förflytta oss till skolans fyra väggar. Läraren i fråga har precis klargjort vad som behöver göras och med vilka tillvägagångssätt. På rasten pågår en diskussion mellan eleverna där det visar sig att alla tycker att lärarens idé var dålig. Nu till den stora frågan. Vem framför att det är en dålig idé? Istället för att alla går till läraren och säger vad de tycker är det bara en som har mod att framföra sin åsikt och gör det. Konsekvensen av detta blir att läraren känner sig kritiserad av en specifik elev och utnyttjar därmed sin maktposition och visar att eleven i fråga inte har någon talan. Hade däremot alla sagt till läraren vad de tyckte skulle det kanske resulterat i en bra diskussion där man kunnat komma överens istället för att en person hängs ut och får stämpeln ”pessimist”.

Nu kanske ni tror att det bara gäller situationer mellan elever och lärare men det händer överallt, bland annat på arbetet. Har man till exempel rollen som lagledare bär man ett större ansvar än de andra. Rollen betyder däremot inte att någon annan inte har rätt att få tycka till om saker och ting. En dag bestämmer chefen att en förändring ska ske och ingen på jobbet gillar det. Vem får framföra det till chefen om inte lagledaren, som i sin tur rent ut sagt får ta skit ifrån sin chef trots att alla är eniga om att det är en dålig förändring. Orättvist? Nej, feghet skulle jag vilja kalla det, att folk varken står för sin åsikt eller utnyttjar sin yttrandefrihet.

I ett fotbollslag pågick samma tissel och tassel som överallt och det handlade om tränaren. Tränaren i fråga hade alltid sagt att om det var något skulle man komma direkt till tränaren och säga det istället för att gå bakom ryggen. Det var bara en som följde det rådet medan de andra i laget fortsatte snacka skit. När det bara var en spelare i laget som klev fram och sa vad hon tyckte och tänkte bröt helvetet loss och hon förblev alltid föraktad av sin tränare.

Det finns ett ordspråk som lyder ”Skjut inte budbäraren” och jag tror att de flesta kan lista ut vad det innebär. Inte förrän alla börjar utnyttja sin yttrandefrihet kommer sådana här situationer att upphöra. Det är att svälja sin stolthet när man inte vågar stå för vad man tycker. Vill du vara den som följer strömmen eller den som går mot strömmen och därmed kommer komma längst i livet? Valet är ditt, låt inte det också rinna ut i sanden likt yttrandefriheten.


Av: Marianne Ahlborg

Ska man få klä sig hur som helst?

Du är på väg att lämna ditt barn på förskolan och det enda du möts av när dörren öppnas är ett par ögon. Inget välkomnande leende, inga smilgropar, bara ett par ögon. Känns det tryggt?  

Klädesplaggen burka och niqab har väckt stor debatt runt om i Sverige.
Plaggen skiljer sig inte åt särskilt mycket då burkan är heltäckande medan en niqab inte täcker ögonen.

I Stockholm pågår debatten om en kvinna vid namn Alia Khalifa, som gjort en anmälan till diskrimineringsombudsmannen på grund av hon blivit nekad att bära sin niqab vid Stockholms universitet.
Debatten har väckt starka åsikter och upprört många.

Trots Sveriges gästvänlighet och hjälpande hand tycks vi svenskar många gånger få höra att vi diskriminerar. Visserligen är det en människas rättighet att få tro på vad man vill, men ibland uppstår situationer där man inte alltid kan följa sin religion till punkt och pricka, som att bära sin burka eller niqab överallt. Det handlar inte om diskriminering utan om viljan att kunna kommunicera fullt ut. Det kanske låter löjligt att ett klädesplagg kan betyda så mycket, men tänk då på den dagen du ska lämna ditt barn till en människa som inte ger dig chansen att se vem hon är bakom sin heltäckande slöja. Det uppstår kommunikationssvårigheter eftersom en människas ansiktsuttryck har så stor betydelse.

En konversation utan ansiktsuttryck blir lika meningslös som en tv utan ström, det funkar helt enkelt inte, någonting saknas. Dessutom ger det känslan av utanförskap, något som Alia Khalifa menar att de som förbjuder heltäckande slöjor skapar. Vem är det egentligen som skapar vad? Bär man en niqab eller burka ger det inte signalen att man vill vara en del av samhället, därmed är det bärarna själva som skapar utanförskap. Väljer man att hålla så hårt på sin tro och religion får man räkna med konsekvenser, eftersom en stor del av Sverige inte lever efter någon religion. En tro bär man inom sig och är ingenting man behöver visa utåt. Det behövs varken en burka eller niqab för att bevisa tro. Så enkelt är det att fortsätta leva efter sin tro och samtidigt känna sig som en del av samhället. 

För mig har det alltid varit en självklarhet att ta seden dit man kommer. Därigenom visar man respekt och därefter kommer man att bli respekterad. Jag är övertygad om att jag skulle tvingas bära slöja om jag bosatte mig i ett land där alla kvinnor bär en. Där hade jag däremot fått göra som jag blivit tillsagd och helt enkelt accepterat det. 


Av: Marianne Ahlborg






 


RSS 2.0