Våga testa dina vingar
Förlora kontroll är att testa sina vingar. Inte förrän vi tar det där lilla, extra klivet, ut i en okänd värld kommer vi inse att man faktiskt vinner på att våga. Det är alltid för tidigt att ge upp!
En blondin är på väg till Värmland och har fått pappsens tillåtelse att övningsköra hela vägen dit. En nära döden-upplevelse skulle inte ingå inte i resan. Men är det inte det som är så fantastiskt med blondiner, de är aldrig förutsägbara. Med risk för att få det hela att låta som ett dåligt blondinskämt kan jag avslöja redan nu att blondinen inte är någon mindre än - jag själv.
Bilen brummar på och möts snart av en brant uppförsbacke som leder till motorvägen. Jag är självsäker som aldrig förr tills paniken rusar genom kroppen. Fel växel! I samma veva som bilen rullar uppför backen med en snigels takt kommer en stor lastbil på motorvägen i full fart. Det är försent att stanna så nu får det bära eller brista. I denna stund har pappsen, som varit så lugn hela färden, hamnat i något slags chocktillstånd. Han sitter bredvid och flämtar som en varm hund. Mamma sitter i baksätet och sjunger för full hals till sin mp3 som hon lyssnar på. Tack och lov att musiken lyckats underhålla henne så hon slipper bevittna denna minst sagt kaotiska händelse.
En panikslagen blondin, en pappa i chocktillstånd och en mamma som sjunger falskt närmar sig nu motorvägen - och lastbilen. I denna sekund trycker jag med all kraft jag har på gaspedalen och hoppas på någon slags högre makt ska hjälpa eftersom pappsen inte får ur sig särskilt mycket annat än tunga andetag.
Upp på motorvägen, i snigelfart. Ser i backspegeln att lastbilen knappt är en meter bakom i 90 kilometer i timmen medan jag själv kör i 30. Räddningen är här! En parkeringsficka är placerad strax efter vägkorsningen. Nu rattar jag över allt vad jag har och tränger mig minst sagt in på parkeringsfickan och just i denna sekund passerar lastbilen i full fart.
Efter denna hemska upplevelse ville jag gå ur bilen, sätta mig bredvid och låta pappsen köra resten av vägen. Han vägrade, jag skulle mot all förmodan fortsätta köra trots att jag varit nära att göra oss redo för begravningskistor alla tre. Idag har jag, trots att jag vägrar inse det, körkort på grund av pappsens enorma tålamod och envishet.
När något liknande inträffar gäller det att ha lite stake i sig och inte bara ge upp. Kanske blir man rädd men det handlar om att övervinna sin rädsla. Man kan inte alltid befinna sig i den där trygga, varma bubblan. Det är trots allt när man vågar förflytta sig ur boet och testa sina vingar man inser hur stark och självständig man faktiskt är.
Av: Marianne Ahlborg
Vårdcentralen – hjälp eller svek?
Härom veckan var jag på vårdcentralen på grund av intensiva magsmärtor och ryggont. Som alla redan är medvetna om går man inte till vårdcentralen om det verkligen inte är nödvändigt. Att sitta och vänta bland snytande gubbar, hostande tanter och gnälliga småbarn är inget att sträva efter. Efter att ha skickats runt som ett paket bland en mängd olika läkare förväntar man sig ett svar, en diagnos och framför allt hjälp! Svaret löd: ”Vad gäller magen tyder det på magkatarr. Det du kan göra åt detta är framför allt att sluta stressa, vara mer snäll mot dig själv och ha roligt med kompisar. Ryggen har jag däremot ingen aning om, men jag är säker på att det kommer gå över av sig självt.” Jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta när jag fick höra det. Det slutade alltså med att jag fick gå därifrån utan någon medicin, med min onda rygg och en magvärk som hette duga.
Några dagar senare genomled jag en natt på akuten. Ytterligare några dagar senare, efter att ha varit på ultraljud, fick jag diagnosen - gallsten. Det är inte första gången vårdcentralen förbisett mina problem genom att ha missat i diagnosen. En annan gång drabbades jag av körtelfeber för andra gången i mitt liv, vilket är väldigt sällsynt eftersom det sägs att man bara kan drabbas av det en gång. Bara för att det är sällsynt tog läkarna på vårdcentralen för givet att det var halsfluss och skickade hem mig trots att jag blev sämre. En vecka senare får jag hem ett brev om att proverna visat att det var körtelfeber jag hade, igen. Det är sådana gånger man inte njuter av att säga, ”Vad var det jag sa?”. Det är då man vill skicka in en arg krönika och hoppas på att dessa läkare läser den och tar åt sig av all kritik som texten skriker ut!
Ska det behöva gå så långt att man hamnar på akuten innan man äntligen blir tagen på allvar? Är man läkare och har en patient åtar man sig ett enormt ansvar som man bara inte kan missköta. Som patient utlämnar man sig själv och förväntar sig inte något annat än att läkaren i fråga gör allt i sin makt för att få en att bli frisk. Efter att än en gång ha känt mig ignorerad har jag tappat förtroendet för allt som har med vårdcentralen att göra, tyvärr. En tavla med citatet ”Behandla andra som du själv vill bli behandlad” bör hängas upp på varje läkares rum så att de ständigt blir påminda om hur viktiga deras patienter är och framför allt hur beroende de faktiskt är av dem. När jag blir sjuk nästa gång vill jag inte behöva tveka på var jag ska vända mig, men det kommer jag att göra på grund av tidigare upplevelser.
Av: Marianne Ahlborg
Svenskar - konflikträdda eller bara dumma som avstår från yttrandefrihet?
I hela mitt liv har jag stått på mig och fört fram mina åsikter samtidigt som jag sett andra avstå från sin yttrandefrihet. Det kan tisslas och tasslas på jobbet hit och dit, en tänker si och en tänker så, men i slutändan kommer det fram att man faktiskt delar åsikter. En åsikt som inte spelar någon roll om man inte kan stå för den. ”Men så säger man bara inte”. Vem bestämmer vad man får säga och inte? Yttrandefrihet, kära befolkning, är något vi bör ta vara på när vi har chansen.
När man känner sig underlägsen kan denna unika yttrandefrihet hamna i skymundan. För att ta ett konkret exempel kan vi förflytta oss till skolans fyra väggar. Läraren i fråga har precis klargjort vad som behöver göras och med vilka tillvägagångssätt. På rasten pågår en diskussion mellan eleverna där det visar sig att alla tycker att lärarens idé var dålig. Nu till den stora frågan. Vem framför att det är en dålig idé? Istället för att alla går till läraren och säger vad de tycker är det bara en som har mod att framföra sin åsikt och gör det. Konsekvensen av detta blir att läraren känner sig kritiserad av en specifik elev och utnyttjar därmed sin maktposition och visar att eleven i fråga inte har någon talan. Hade däremot alla sagt till läraren vad de tyckte skulle det kanske resulterat i en bra diskussion där man kunnat komma överens istället för att en person hängs ut och får stämpeln ”pessimist”.
Nu kanske ni tror att det bara gäller situationer mellan elever och lärare men det händer överallt, bland annat på arbetet. Har man till exempel rollen som lagledare bär man ett större ansvar än de andra. Rollen betyder däremot inte att någon annan inte har rätt att få tycka till om saker och ting. En dag bestämmer chefen att en förändring ska ske och ingen på jobbet gillar det. Vem får framföra det till chefen om inte lagledaren, som i sin tur rent ut sagt får ta skit ifrån sin chef trots att alla är eniga om att det är en dålig förändring. Orättvist? Nej, feghet skulle jag vilja kalla det, att folk varken står för sin åsikt eller utnyttjar sin yttrandefrihet.
I ett fotbollslag pågick samma tissel och tassel som överallt och det handlade om tränaren. Tränaren i fråga hade alltid sagt att om det var något skulle man komma direkt till tränaren och säga det istället för att gå bakom ryggen. Det var bara en som följde det rådet medan de andra i laget fortsatte snacka skit. När det bara var en spelare i laget som klev fram och sa vad hon tyckte och tänkte bröt helvetet loss och hon förblev alltid föraktad av sin tränare.
Det finns ett ordspråk som lyder ”Skjut inte budbäraren” och jag tror att de flesta kan lista ut vad det innebär. Inte förrän alla börjar utnyttja sin yttrandefrihet kommer sådana här situationer att upphöra. Det är att svälja sin stolthet när man inte vågar stå för vad man tycker. Vill du vara den som följer strömmen eller den som går mot strömmen och därmed kommer komma längst i livet? Valet är ditt, låt inte det också rinna ut i sanden likt yttrandefriheten.
Av: Marianne Ahlborg
