Alla vet väl att vi svenskar är mesiga vad gäller det mesta. Vi lever i landet lagom där begreppet lagom innebär att man inte ska sticka ut. Det har blivit som en norm i det svenska samhället. Vi har lyxen att ha yttrandefrihet, hur kommer det sig då att vi inte tar vara på den?

I hela mitt liv har jag stått på mig och fört fram mina åsikter samtidigt som jag sett andra avstå från sin yttrandefrihet. Det kan tisslas och tasslas på jobbet hit och dit, en tänker si och en tänker så, men i slutändan kommer det fram att man faktiskt delar åsikter. En åsikt som inte spelar någon roll om man inte kan stå för den. ”Men så säger man bara inte”. Vem bestämmer vad man får säga och inte? Yttrandefrihet, kära befolkning, är något vi bör ta vara på när vi har chansen.

När man känner sig underlägsen kan denna unika yttrandefrihet hamna i skymundan. För att ta ett konkret exempel kan vi förflytta oss till skolans fyra väggar. Läraren i fråga har precis klargjort vad som behöver göras och med vilka tillvägagångssätt. På rasten pågår en diskussion mellan eleverna där det visar sig att alla tycker att lärarens idé var dålig. Nu till den stora frågan. Vem framför att det är en dålig idé? Istället för att alla går till läraren och säger vad de tycker är det bara en som har mod att framföra sin åsikt och gör det. Konsekvensen av detta blir att läraren känner sig kritiserad av en specifik elev och utnyttjar därmed sin maktposition och visar att eleven i fråga inte har någon talan. Hade däremot alla sagt till läraren vad de tyckte skulle det kanske resulterat i en bra diskussion där man kunnat komma överens istället för att en person hängs ut och får stämpeln ”pessimist”.

Nu kanske ni tror att det bara gäller situationer mellan elever och lärare men det händer överallt, bland annat på arbetet. Har man till exempel rollen som lagledare bär man ett större ansvar än de andra. Rollen betyder däremot inte att någon annan inte har rätt att få tycka till om saker och ting. En dag bestämmer chefen att en förändring ska ske och ingen på jobbet gillar det. Vem får framföra det till chefen om inte lagledaren, som i sin tur rent ut sagt får ta skit ifrån sin chef trots att alla är eniga om att det är en dålig förändring. Orättvist? Nej, feghet skulle jag vilja kalla det, att folk varken står för sin åsikt eller utnyttjar sin yttrandefrihet.

I ett fotbollslag pågick samma tissel och tassel som överallt och det handlade om tränaren. Tränaren i fråga hade alltid sagt att om det var något skulle man komma direkt till tränaren och säga det istället för att gå bakom ryggen. Det var bara en som följde det rådet medan de andra i laget fortsatte snacka skit. När det bara var en spelare i laget som klev fram och sa vad hon tyckte och tänkte bröt helvetet loss och hon förblev alltid föraktad av sin tränare.

Det finns ett ordspråk som lyder ”Skjut inte budbäraren” och jag tror att de flesta kan lista ut vad det innebär. Inte förrän alla börjar utnyttja sin yttrandefrihet kommer sådana här situationer att upphöra. Det är att svälja sin stolthet när man inte vågar stå för vad man tycker. Vill du vara den som följer strömmen eller den som går mot strömmen och därmed kommer komma längst i livet? Valet är ditt, låt inte det också rinna ut i sanden likt yttrandefriheten.


Av: Marianne Ahlborg