Ska man få klä sig hur som helst?
Du är på väg att lämna ditt barn på förskolan och det enda du möts av när dörren öppnas är ett par ögon. Inget välkomnande leende, inga smilgropar, bara ett par ögon. Känns det tryggt?
Klädesplaggen burka och niqab har väckt stor debatt runt om i Sverige.
Plaggen skiljer sig inte åt särskilt mycket då burkan är heltäckande medan en niqab inte täcker ögonen.
I Stockholm pågår debatten om en kvinna vid namn Alia Khalifa, som gjort en anmälan till diskrimineringsombudsmannen på grund av hon blivit nekad att bära sin niqab vid Stockholms universitet.
Debatten har väckt starka åsikter och upprört många.
Trots Sveriges gästvänlighet och hjälpande hand tycks vi svenskar många gånger få höra att vi diskriminerar. Visserligen är det en människas rättighet att få tro på vad man vill, men ibland uppstår situationer där man inte alltid kan följa sin religion till punkt och pricka, som att bära sin burka eller niqab överallt. Det handlar inte om diskriminering utan om viljan att kunna kommunicera fullt ut. Det kanske låter löjligt att ett klädesplagg kan betyda så mycket, men tänk då på den dagen du ska lämna ditt barn till en människa som inte ger dig chansen att se vem hon är bakom sin heltäckande slöja. Det uppstår kommunikationssvårigheter eftersom en människas ansiktsuttryck har så stor betydelse.
En konversation utan ansiktsuttryck blir lika meningslös som en tv utan ström, det funkar helt enkelt inte, någonting saknas. Dessutom ger det känslan av utanförskap, något som Alia Khalifa menar att de som förbjuder heltäckande slöjor skapar. Vem är det egentligen som skapar vad? Bär man en niqab eller burka ger det inte signalen att man vill vara en del av samhället, därmed är det bärarna själva som skapar utanförskap. Väljer man att hålla så hårt på sin tro och religion får man räkna med konsekvenser, eftersom en stor del av Sverige inte lever efter någon religion. En tro bär man inom sig och är ingenting man behöver visa utåt. Det behövs varken en burka eller niqab för att bevisa tro. Så enkelt är det att fortsätta leva efter sin tro och samtidigt känna sig som en del av samhället.
För mig har det alltid varit en självklarhet att ta seden dit man kommer. Därigenom visar man respekt och därefter kommer man att bli respekterad. Jag är övertygad om att jag skulle tvingas bära slöja om jag bosatte mig i ett land där alla kvinnor bär en. Där hade jag däremot fått göra som jag blivit tillsagd och helt enkelt accepterat det.
Klädesplaggen burka och niqab har väckt stor debatt runt om i Sverige.
Plaggen skiljer sig inte åt särskilt mycket då burkan är heltäckande medan en niqab inte täcker ögonen.
I Stockholm pågår debatten om en kvinna vid namn Alia Khalifa, som gjort en anmälan till diskrimineringsombudsmannen på grund av hon blivit nekad att bära sin niqab vid Stockholms universitet.
Debatten har väckt starka åsikter och upprört många.
Trots Sveriges gästvänlighet och hjälpande hand tycks vi svenskar många gånger få höra att vi diskriminerar. Visserligen är det en människas rättighet att få tro på vad man vill, men ibland uppstår situationer där man inte alltid kan följa sin religion till punkt och pricka, som att bära sin burka eller niqab överallt. Det handlar inte om diskriminering utan om viljan att kunna kommunicera fullt ut. Det kanske låter löjligt att ett klädesplagg kan betyda så mycket, men tänk då på den dagen du ska lämna ditt barn till en människa som inte ger dig chansen att se vem hon är bakom sin heltäckande slöja. Det uppstår kommunikationssvårigheter eftersom en människas ansiktsuttryck har så stor betydelse.
En konversation utan ansiktsuttryck blir lika meningslös som en tv utan ström, det funkar helt enkelt inte, någonting saknas. Dessutom ger det känslan av utanförskap, något som Alia Khalifa menar att de som förbjuder heltäckande slöjor skapar. Vem är det egentligen som skapar vad? Bär man en niqab eller burka ger det inte signalen att man vill vara en del av samhället, därmed är det bärarna själva som skapar utanförskap. Väljer man att hålla så hårt på sin tro och religion får man räkna med konsekvenser, eftersom en stor del av Sverige inte lever efter någon religion. En tro bär man inom sig och är ingenting man behöver visa utåt. Det behövs varken en burka eller niqab för att bevisa tro. Så enkelt är det att fortsätta leva efter sin tro och samtidigt känna sig som en del av samhället.
För mig har det alltid varit en självklarhet att ta seden dit man kommer. Därigenom visar man respekt och därefter kommer man att bli respekterad. Jag är övertygad om att jag skulle tvingas bära slöja om jag bosatte mig i ett land där alla kvinnor bär en. Där hade jag däremot fått göra som jag blivit tillsagd och helt enkelt accepterat det.
Av: Marianne Ahlborg
