Allvarligt talat, sluta lipa för ingenting. Stå på dig så kanske du lyckas bättre än felfria Felicia som fått allt serverat på silverfat. Vi lever våra liv under olika villkor, that´s it! Inse att en stark vilja och lite jävlar anamma kan ta dig längre än till psykologen som du veckovis besöker för att du inte har något liv som du själv beskriver det. Var är självständigheten som alltför sällan får rampljuset riktat mot sig? Individen är något att vara stolt över, inte gnälla på.

Det sägs att man inte ska jämföra sig med andra men jag hoppas faktiskt att vi gör det. Hur ska man annars få perspektiv på saker och ting om man lever i sin egen lilla bubbla? Stick hål på den och se dig omkring. Välkommen till en värld där vi alla har olika förutsättningar. Det är bara att gilla läget och sluta vara naiv genom att tro på att alla orättvisor kan bekämpas. Varje dag ser man och hör människor som definitivt inte stuckit hål på sin bubbla. Det klagas på de mest obetydliga saker, från att man inte har något att ha på sig på kvällens fest till att man inte orkar plugga till provet. Jag är säker på att du blir accepterad på festen även om du inte kommer iklädd något från den senaste Gucci-kollektionen och är det så fruktansvärt jobbigt att plugga ska du inte komma och gnälla när du sitter på arbetsförmedlingen vecka efter vecka utan resultat. 

Hur skulle det se ut om alla gnällde så fort någonting gick emot en? Kämpaglöd är nyckeln till framgång. Jag förundras över människor som tar sig an sina liv hur mörkt det än ser ut. Jag känner många som tagit sig igenom sådant man tror är omöjligt. En av dem lyckades ta tag i sitt liv efter många års drogmissbruk som fört honom till botten, en annan kämpade sig ur sin anorexia efter flera års kamp. De båda fixade det och inte fan gnällde de. Det kallar jag att få perspektiv på saker och ting. Möta människor som kämpar dag ut och dag in mot ett mål som kan kännas omöjligt att nå. Tack vare våra tidigare generationer står vi här idag för hos dem existerade aldrig ”ge upp”. Vi är alla individer men någonting har vi trots allt gemensamt – en vilja och en kämpaglöd som styr hur våra liv kommer se ut. Så snälla, ta mitt råd och lipa inte för ingenting när du inte har perspektiv på livet.   

Av: Marianne Ahlborg 

 

"Anna till kassa tre!".
På era platser!
Kön börjar röra sig oroligt.
Färdiga!
”Det går bra här också!”
GÅ!

Pang! Där gick startskottet. Tar sats ända ifrån tårna och kramar om varorna som om det vore de bästa fynden som någonsin gjorts. En medelålders man med alltför mycket skägg tar på sig rollen som hare i täten och ska hålla uppe farten men avviker från de resterande redan vid tidningsstället (undrar om det var Slitz som lockade?) Tempot dras inte ner för det! En äldre dam med en enorm kundvagn tar täten och där finner jag luckan. Kämpar mig förbi några bortskämda snorungar med varor som innehåller alltför mycket socker (suck, dagens ungdomar…) och ser äntligen mållinjen. Det är nu eller aldrig, ska jag hinna? Höjer farten och välter nästan stället fyllt av godis som ska locka folk till impulsköp (idiotiskt om du frågar mig) och där är jag i mål! Placerar varorna snabbt men bestämt på rullbandet och ser mig omkring med ett djävulskt men nöjt leende. Jag vann, igen! Vem sa att man inte kunde ha tävling i ICA-kön?          

Vi gör det alla, vare sig det är omedvetet eller inte. Det är en impulssignal som skulle få vilken gamling som helst att gå igång som aldrig förr. Vem vill stå i kö och vem har ens tid med det i dagens stressiga samhälle?

Hör och häpna! Det existerar till och med taktik i dessa tävlingar. Föreställ dig att du är ute och handlar med ditt sällskap. Allt är fixat! God mat, dricka och massor av onyttigheter (hur var det nu med dagens ungdomar?) Du har till och med lyckats roffa åt dig en Veckorevyn mot din partners vilja tack vare dina bedjande hundögon (nämnde jag hur farliga impulsköp är?). Men vad händer nu? ”Åh nej, kolla köerna! Nu kommer vi aldrig hinna hem till Paradise hotel”. Besvikelsen är enorm. Dags för taktiksnack. Ni skiljs åt och ställer er i varsin kö och låtsas som att ni aldrig sett varandra tidigare. Snart är en av er framme vid rullbandet och ska lägga på varorna. Swisch! Plötsligt är ni som magneter igen och alla era gemensamma varor placeras på rullbandet. Resten av kön känner sig grundlurad. Jag säger bara: Skyll er själva när ni inte har taktiksnack! Trodde ni att det bara fungerade inom idrotten, glöm det. Är det någonstans taktik ska användas är det i ICA-kön.      

Av: Marianne Ahlborg

Ännu ett fall där en kamphund är inblandad. Vad ska vi göra åt dessa blodtörstiga bestar? Vi förbjuder dem i landet! Eller ännu bättre, vi beslagtar och avlivar dem! Då är problemet löst. Jag tar mig friheten och spottar på dessa beslut!

I Norge är det förbjudet att äga kamphundar, något som svenska Monia Johansson, bosatt i Norge inte visste om. En dag kom polisen och beslagtog hennes familjemedlem Majlo, som är av rasen amstaff. I över ett halvår har hon kämpat för att få tillbaka sin hund och är beredd att göra allt för att få sin vilja igenom. Trots att hon sagt att hon kan ta Majlo ur landet vägrar polisen ge tillbaka hunden. Är det nu man ska börja tvivla på mänskligheten? Om det är så här det ska få gå till kan man lika gärna gå ut med att det är fritt fram att kidnappa folks barn. Tro mig, jag kan avläsa din reaktion i denna sekund, ”men så kan man ju absolut inte jämföra, det är ju två helt olika saker”. Jag skrattar åt den förmodligen klassiska reaktionen, för det är precis så det är. Vi talar om en familjemedlem, vare sig det är ett djur eller en människa. Ni som har husdjur vet vad jag menar.

När det gått så långt att folk som bara vet att rasen i fråga går på fyra ben är rädda för dem är det dags att ta död på fördomarna. Ta inte hunden ifrån ägaren, ta ägaren ifrån hunden och förbjud personen i fråga från att få ha djur överhuvudtaget. Därefter får man försöka omplacera hunden där kärlek kan vara den enda medicinen för att få hunden att må bra igen.

Människor klagar på rasister. Vad är det inte att döma hundraser likväl som människoraser? Visserligen är det så att olika raser avlas fram för olika sysslor, men lika stark som en kamphunds styrka är vill jag påstå att dess kärlek är, vilket gör den till en otroligt bra familjehund. Allt handlar om ägaren, lika väl som att vi blir uppfostrade av våra föräldrar och bär med oss det genom livet. Sluta spy galla över saker ni inte vet någonting om, sluta höja på ögonbrynen så fort ni ser en glad och kärleksfull kamphund, sluta tro att det är inbillning. Det är bara verkligheten som du får ta del av. Det är vi människor som styr, det är bara vi som kan skapa monster av våra djur. Har du någon gång hållit en nyfödd kamphund i din famn? Det har jag och tro mig, ett sådant litet knyte skulle aldrig kunna utvecklas till ett monster på egen hand.   

Föreställ dig att någon kommer hem till dig och tar ifrån dig någon du älskar. Är det svårt? Inte lika svårt som det är att inse hur äckligt fördömande vi människor tydligen kan framstå som. Värst av allt, vi inte bara framstår som det, vi är det. Det kommer en morgondag där vi förhoppningsvis kommer att inse hur fel vi haft, ångrar fördomarna vi burit men framför allt – lärt oss att bokstavligt talat inte döma hunden efter håren. 

Av: Marianne Ahlborg