Jag minns det som igår. En vanlig dag på högstadiet och mattelektionen väntade. Vad som skiljde mig från de flesta andra i klassen var att jag hade väldigt svårt för matematik och jag fick därför gå i en mindre stödgrupp. Den här dagen skulle vi få en ny lärare men vad jag inte visste var att den läraren skulle komma att förändra mitt liv.   

Vi satt där, lika oengagerade som vanligt när vår nya lärare kom in i klassrummet. Hon hette Gulbha och bara namnet fick oss att höja på ögonbrynen. När hon sedan öppnade munnen började alla skratta och stirrade bara på varandra som om det vore ett skämt. Hennes svenska var inte den bästa om man säger så. Men hon försökte, hon försökte så mycket för hon ville verkligen hjälpa oss. Jag reagerade starkt, liksom de andra i gruppen när vi fick Gulbha som vår nya lärare. Jag var arg och gick och klagade hos de andra lärarna direkt efter vår första lektion. Hur skulle någon som knappt kunde tala svenska förklara matematik för oss? Det gick bara inte ihop, varken hos mig eller hos de andra i gruppen. De andra lärarna försökte förklara för oss att vi skulle ge henne en chans och se hur det gick efter några lektioner. Jag var strängt emot det, men hade inte så mycket att välja på. Antingen gå tillbaka till min klass där jag absolut inte hade kunnat hänga med, eller också ge Gulbha en chans att lära mig matematik, vilket var hennes starkaste vilja.

Det gick några lektioner och sakta men säkert började vi acceptera henne efter att ha varit ignoranta skitungar, rent ut sagt. Hon var faktiskt snäll, ja till och med rolig. Hennes mattelektioner var allt annat än tråkig undervisning och det är helt och hållet hennes förtjänst. Ibland kändes det nästan som att vi gick på lågstadiet då vi näst intill lekte fram kunskapen genom att räkna med hjälp av klossar och annat – allt för att underlätta för oss och få oss att förstå. Hon höjde våra självförtroenden enormt och intalade oss varje dag att vi var lika duktiga som de andra eleverna, vi behövde bara mer tid. Det gick in till slut och det var inte längre en mardröm att gå på mattelektionerna. Det som hela tiden fattades fanns numera – någon som trodde på en.

Under hela åttan och nian fick jag äran att ha Gulbha som lärare, en kvinna som aldrig gav upp och som lärde andra att aldrig ge upp. Vore det inte för henne hade jag aldrig klarat att få godkänt i matte, vilket jag fick och jag kunde därmed komma in på det gymnasieprogram jag ville. När jag tänker tillbaka på den tiden skäms jag över mina fördomar, hon var inte alls som jag först tänkte. Skolavslutningen kom och jag skulle lämna högstadiet för gott. Gulbha kom fram till mig, kramade om mig och sa: ”Lova mig Marianne, att du fortsätter så här och aldrig ger upp.”   

De finns överallt och kommer alltid finnas – våra fördomar. Jag hoppas att fler än jag inser att alla förtjänar en andra chans för det är inte mycket begärt. En dag kan dina fördomar göra att du förlorar något du väntat på länge. Jag hade turen och mötte en människa som aldrig gav upp.

Av: Marianne Ahlborg