Ännu ett liv har förstörts. Det händer varje dag och det enda vi gör är att höja på ögonbrynen och skaka på huvudet när vi läser om det i tidningen. Kanske hade vi reagerat annorlunda om det var vi själva eller en närstående som blivit drabbad.

Våldtäkter och pedofili har blivit som en del av vardagen. I varenda tidning läser vi om nya våldtäktsförsök, sexuellt utnyttjade barn men ytterst sällan om att förövarna blivit straffade och om så vore är det ett tragiskt lågt straff. Det finns inget straff i världen som är tillräckligt för någon som utfört ett sådant brott.

Handen på hjärtat, hur många har inte sagt: ”Alla förtjänar en andra chans” samtidigt som man kanske inte tycker det i vissa fall, som när det gäller våldtäktsmän och pedofiler. Det har diskuterats mycket om man ska få lov att hänga ut dessa på Internet. Utifrån mitt perspektiv är det givet att de ska hängas ut om de blivit dömda. I journalistikens etiska regler står det ”Överväg noga publicitet som kan kränka privatlivets helgd. Avstå från sådan publicitet om inte ett uppenbart allmänintresse kräver offentlig belysning.”

Är det något som gagnar allmänintresset är det väl att få reda på vilka dessa pedofiler och våldtäktsmän är och vart de befinner sig. Inte vill man bo i närheten av någon av dessa. En dag kan det vara din dotter eller lilla son som blir utsatt. Givetvis är det inget man vill ha i tankarna men det hjälper inte att blunda för sanningen. Något måste göras för att hindra dessa brutala brott. Jag är trött på att medierna är fyllda med rapporter om denna tortyr som det faktiskt är. Alltför mångas livsgnista har gått förlorad efter att ha blivit utsatta. Och vad gör vi åt det? Suckar och bläddrar vidare till nästa blad i tidningen. Är det vad som kallas medmänsklighet så är det skamligt.

När gick det egentligen så långt att vi faktiskt började acceptera dessa typer av brott? Jag kan läsa din tanke som nu lyder: ”Men jag accepterar absolut inte sådant!”. Vad kallas det då när man tar in mer och mer av samma hemska fakta utan att reagera mer än att höja på ögonbrynen, skaka på huvudet, sucka och vända blad. Om inte acceptans så snälla, ge mig en bättre formulering. Det har gått så långt att jag känner ångest över att bli mamma. Att föda barn till denna värld som är fylld av så mycket grymhet tar emot. Ingen vill vara den där överbeskyddande och jobbiga mamman eller pappan men vem vill riskera att utsätta sina barn för den fara i form av våldtäktsmän och pedofiler som existerar bland oss.
Häng ut dem en gång för alla och bespara oss den rädsla som sprids likt ett virus i samhället.

Av: Marianne Ahlborg